;p;(;)

Jag vet inte vem jag är längre, allt förändrades på en kväll.Då var precis allt en enda stor röraJag kunde inte läka för jag försökte lista ut saker som;Varför? Vad hände? Hur?Nu är jag äldre, starkare och jag har svar på vad som hände.Men jag kommer nog aldrig förstå varför. Varför mig? Varför han?Varför var han som han var? Varför finns sånna människor?Det är dimma i klarheten i mitt liv.Du tog någonting ifrån mig som jag aldrig någonsin kan få tillbaka,eller möjligtvist i mitt nästa liv om det är nu det man ska tro på.Min barndom, du tog den ifrån mig, du förstörde den. Uppväxtmed rädsla, båda för vad som hände och rädsla för att bli lämnad,att inte duga till. Idag känner jag fortfarande samma rädsla. Jag kommersäkerligen känna den alltid. För sånt här försvinner inte så lätt sommänniskor försvinner ur mitt liv. Allt är annorlunda och tillslut kommerdet inte vara annorlunda längre, det kommer vara en del av mig,en del i vardagen. & det kommer ingen se som någon konstighet.Och det förvirrar mig, för det är det värsta jag någonsin kan/harva/varit med om. Det är inte lätt och det kommer det inte bli hellerdet har jag vetat om sen dag 1, även att jag var väldigt liten.Om jag fick en önskan skulle det ändå inte vara att detta intehade hänt som jag sagt förut. För det är en del av mig, det ärvem jag är, om det inte hade hänt hade saker varit helt annorlundajag hade inte haft denna känsla och rädlsa för att bli lämnade kvar.Men jag hade ändå inte varit så stark som jag är idag, visst jagsåras som alla andra, men inte lika lätt för jag har haft större problem.Men jag skulle aldrig någonsin tacka dig för det helvetet du gav mig,något jag aldrig kommer kunna handskas med. Mitt hat är fortfarande stort,men den andra person du var tex när mamma var hemma? Den personenkommer jag alltid minnas som bra, även att du lämnade mig med denhemska verisonen av dig. Det är dimma i klarheten i mitt liv, och det kommer det alltid vara.