litet släng med emo?

Sommaren 2000, det var den värsta i mitt liv,jag förlorade mig själv & jag sjönk ner i all skit,det var då som allting börja. Men de var innanjag vart slagen fysiskt&psykiskt & allt jag kommer ihåg...Varje dag var ett helvete, jag kämpar för att glömma,men jag orkade inte fejka, så jag slängde alla mina drömmar.Allting var så svart men jag försökte utåt leva som i en saga, ville bara därifrån.Många minuter för mig själv, jag satte fingrarna i halsen,hade typ inget annat val, jag var värdelös & undranär jag skulle sluta lida.Svaret kom 5 år efter, men har nu mamma vid min sida,hon fick mig att förstå att det finns många fler som jag,att det är många mer än jag som gråter varje natt&dah,alla har en önskan & alla har den dära känslan -man vill känna sig värdefull & känna sig älskad.Men det var svårt att inse fakta - jag är inte som dom.Jag stängde in mig på mitt rum när obehaget kom,jag ville bara leva ett bra liv, jag ville känna mig glad,det var jobbigt när folk frågade, så jag låtsades må bra.att leva som jag gjorde dölja dom lätt visande sår,att leva som jag gjorde har nu satt sina spår.Det var tur att jag hade sånna vänner som jag har,tur att mamma fanns där när ingen annan fanns kvar.Jag ser nu tillbaka på det livet som var,jag hade ångest hela tiden & jag kände mig svag,men nu är jag ganska frisk ifrån det psyket,men jag ser att mina vänner börjar få samma symtom,dom börjat hata sitt liv & det var jag som fick dom börja,jag ville inte vara ensam men sen fick jag bara sörja.Men ni kommer också klara det, ni måste bara hittaer väg - det vet jag att ni gör.